Tiivistelmä päätöksen sisällöstä
Vissa nyckelpersoner på det finska dotterbolaget X var med i det amerikanska moderbolaget Y:s incitamentprogram, på basis av vilket de fick så kallade begränsade aktierättigheter (Restricted Stock Units, RSU). På grundval av RSU fick de anställda rätt att i framtiden utan vederlag få ett visst antal aktier i moderbolaget Y. RSU medförde inte i sig att de anställda fick aktieägares rättigheter, förrän de efter en viss väntetid (3-7 år) fick aktier i Y. Till RSU hänförde sig dock rätt att under väntetiden få penningprestationer som motsvarade beloppet av den dividend som Y utdelade (dividendekvivalent), som till beloppet, valutan och tidpunkten motsvarade den dividend som betalades till aktieägarna.
PSC:s ståndpunkt: Dividendekvivalenterna var pensionsgrundande arbetsförtjänst för X:s anställda.
Central motivering:
Enligt den erhållna utredningen var de prestationer, som i begäran om utlåtande benämndes dividendekvivalenter, inte dividend som betalades till aktieägare, eftersom de betalades till personer som inte ännu hade de rättigheter som tillkommer aktieägare. Sålunda kunde 7 § 3 mom. 10 punkten i APL, enligt vilken vinstandel eller dividend som delägare i bolag lyfter inte betraktas som vederlag för arbete, inte tillämpas på dem. Dividendekvivalenterna var inte heller vinstfördelningsposter som nämns i 9 punkten, bland annat för att de inte betalades till hela personalen, utan endast till de nyckelpersoner som valts till att omfattas av incitamentsystemet.
Dividendekvivalenterna kunde inte heller betraktas som premier som avses i 7 § 3 mom. 4a punkten i APL, eftersom dividendekvivalenternas värde inte var beroende av aktiens värdeutveckling, utan dividendens storlek och eftersom det till utbetalningen av dividendekvivalenten enligt den erhållna utredningen inte hänförde sig en väntetid på minst ett år från det att prestationen utlovats. Den omständighet att utbetalningen av dividendekvivalenterna grundade sig på samma incitamentprogram för nyckelpersoner inom Y som givandet av aktier hade i sig ingen relevans för tillämpningen av APL, eftersom den förmån som betalades i form av dividendekvivalenter tydligt kunde särskiljas från den förmån som ges som aktier och eftersom den förmån som betalades som dividendekvivalenter inte till alla delar uppfyllde kraven i lagrummet.
Som vederlag för arbete betraktas enligt 7 § 3 mom. 4a punkten i APL inte bland annat en premie som ges i form av sådana aktier i arbetsgivarbolaget eller ett annat bolag som hör till samma koncern eller en liknande ekonomisk sammanslutning som arbetsgivarbolaget och som noteras på en fondbörs som övervakas av myndigheterna eller i form av en placeringsdeposition eller på annat motsvarande sätt, eller helt eller delvis i form av pengar i stället för aktier, förutsatt att värdet på en sådan förmån som fås i form av en premie beror på hur värdet av aktierna utvecklas under en period på minst ett år efter att premien utlovats.
Erhållandet av dividendekvivalenter grundade sig för de finländska anställdas del på deras fortlöpande APL-anställning på dotterbolaget X. Dividendekvivalenterna grundade sig på ett incitamentprogram som berörde nyckelpersoner inom bolaget. Enligt den erhållna utredningen förutsatte rätten att få dividendekvivalenter inte att de anställda som omfattades av systemet skulle vidta åtgärder som tydligt skiljer sig från deras egentliga arbetsuppgifter, utan snarare att de skötte sitt normala arbete så väl som möjligt och i enlighet med hela koncernens intresse. De belopp som betalades som dividendekvivalenter skulle sålunda i dessa omständigheter betraktas som vederlag för mottagarnas arbete.
Enbart den omständighet att dividendekvivalenterna betalades av koncernens moderbolag X och inte det finska dotterbolaget X, som var den egentliga arbetsgivaren, utgjorde inget hinder för att prestationerna betraktades som vederlag för arbete. I en sådan situation skulle Y betraktas som en ställföreträdande betalare, som avses i 7 § 1 mom. APL.