Tiivistelmä päätöksen sisällöstä
Ett arbetspensionsförsäkringsbolag begärde ett utlåtande av Pensionsskyddscentralen. Ärendet gällde kollektivavtalet under tiden 16.2.2005–30.9.2007 för tjänstemän inom byggnadsbranschen. Avtalet hade fastställts som allmängiltigt. Kollektivavtalet gällde tjänstemän inom byggnadsbranschen och avtalsparterna var Byggnadsindustrin rf, Finlands Schaktentreprenörers Centralförbund rf, Asfaltförbundet rf och Takförbundet rf som arbetsgivarparter samt Tjänstemannaunionen TU rf som arbetstagarpart.
I kollektivavtalets 33 §, som ingick i avtalets avsnitt V ”kostnadsersättningar” och hade rubricerats med ”allmänna bestämmelser om resor” hade arbetsgivaren ålagts att ersätta tjänstemännen för alla behövliga resekostnader, till vilka räknades priserna på resebiljetter, resgodskostnader samt, om resan skedde nattetid, priserna för sovplats.
Enligt kollektivavtalets 35 §, som hade rubricerats som ”resor i arbetsplatsuppgifter”, var arbetsgivaren skyldig att betala resekostnader för besök på hemorten med två veckors mellanrum. För övriga veckoslut betalades antingen dagtraktamente för lediga dagar eller ersättning för hemresa, beroende på vilken som var mindre. Detsamma gällde riksomfattande högtids-, helg- och fridagar. Om restiden mellan bostaden på hemorten och arbetsplatsen tog mer än en och en halv timme i ena riktningen, betalades till tjänstemännen för resor som nämndes i denna punkt grundlön för den överskjutande tiden. Restiden betraktades inte som arbetstid.
Syftet med den ovan refererade bestämmelsen i kollektivavtalets 35 § var att ersätta resekostnader för veckoslut. Tidigare var dessa kostnader skattefria i inkomstbeskattningen. Vid en reform av inkomstskattelagen (1535/1992) skrevs i 72 § 3 mom. i inkomstskattelagen principerna för när veckoslutsresor betraktas som arbetsresor och när de inte betraktas som sådana. I samband med det blev kostnadsersättningar för veckoslut skattepliktiga, om resorna under ett veckoslut tolkas så att arbetskommenderingen inte avbryts. Om arbetskommenderingen avbryts, kan kostnaderna ersättas skattefritt.
Pensionsskyddscentralens ställningstagande
Dagtraktamenten och övriga resekostnadsersättningar samt ersättningar för restid som översteg en och en halv timme, som betalades enligt kollektivavtalet för tjänstemän inom byggbranschen beaktades inte som arbetstagarnas pensionsgrundande arbetsförtjänst enligt APL, även om de helt eller delvis betraktades som lön som är underkastad förskottsinnehållning av skatt och/eller skattepliktig inkomst för arbetstagarna i den slutliga beskattningen.
Central motivering för Pensionsskyddscentralens ställningstagande
Enligt 7 § 1 mom. första meningen i APL beaktas vid fastställande av den pensionsgrundande arbetsförtjänsten lön, resultatpremie eller annat vederlag som har betalats eller avtalats som ersättning för arbetet.
7 § 3 mom. i APL innehåller en förteckning över exempel på sådana betalningar till arbetstagarna som inte betraktas som vederlag för arbete enligt 1 mom. Enligt 5 punkten beaktas dagtraktamente eller annan kostnadsersättning för arbetsresor inte vid fastställandet av den pensionsgrundande arbetsförtjänsten. Vad som vid tillämpningen av APL betraktas som arbetsresa regleras inte nämrare i arbetspensionslagstiftningen.
Sedan 2005 är den pensionsgrundande arbetsförtjänsten enligt arbetspensionslagarna inte heller till lagens ordalydelse bunden till förskottsuppbördslagens lönebegrepp eller skyldigheten att verkställa förskottsinehållning och inte heller till bestämmelserna om skattepliktig inkomst i inkomstskattelagen.
Enligt Pensionsskyddscentralens tillämpningsanvisningar har de maximibelopp som skattestyrelsen årligen fastställer för inkomstbeskattningen iakttagits vid tillämpningen av arbetspensionslagarna i fråga om (maximi)belopp för ersättningar som inte ingår i den pensionsgrundande arbetsinkomsten. Även om en betalning har benämnts kostnadsersättning har dessas karaktär av vederlag för arbete inte kunnat upphävas, om det de facto var fråga om vederlag för arbete.
Om arbetsgivaren däremot betalade arbetstagaren ersättningar för arbetsresor inom ramen för maximibeloppen i skattestyrelsens årliga kostnadsbeslut, men på lindrigare grunder än vad det i inkomstskattelagen och författningar som utfärdats med stöd av den föreskrivs om förutsättningarna för skattefria ersättningar, har prestationerna inte ens för de delar som räknats som skattepliktiga betraktats som pensionsgrundande arbetsförtjänst, om de var ersättningar för resekostnader som enligt en förpliktande bestämmelse i kollektivavtalet skulle betalas till arbetstagaren. Om det inte var fråga om ersättning för arbetsresekostnader enligt en förpliktande bestämmelse i kollektivavtalet, betraktades ersättningarna till sin skattepliktiga del som pensionsgrundande arbetsförtjänst.
I arbetspensionslagstiftningen finns ingen hänvisning till bestämmelser som gäller lön enligt förskottsuppbördslagen eller skattepliktig inkomst enligt inkomstskattelagen eller bestämmelser som getts med stöd av den. APL innehåller inte heller närmare bestämmelser eller hänvisningar till övrig lagstiftning om kostnadsersättningskaraktären hos prestationer som betalas till arbetstagaren.
I tillämpningspraxis för arbetspensionslagarna och i Pensionsskyddscentralens tillämpningsanvisningar om pensionsgrundande arbetsinkomst har det dock utgåtts från att kostnadsersättningskaraktären hos ersättning för kostnader för arbetsresor i regel bestämdes på samma grunder på vilka ersättningen vid förskottsuppbörden betraktades som lön och vid inkomstbeskattningen som skattepliktig inkomst för arbetaren. Eftersom det inte fanns någon hänvisningsbestämmelse till skattebestämmelserna, kunde kostnadsersättningskaraktären också grunda sig på bestämmelser i kollektivavtal som var bindande för arbetsgivare och arbetstagare, om den prestation som betalades till arbetstagaren i kollektivavtalet hade definierats som ersättning för kostnader för arbetsresor. När parterna i ett kollektivavtal avtalar om att en prestation som betalas till arbetstagaren utgör ersättning för kostnader, är de medvetna om att en sådan prestation inte ger arbetstagarna pensionstillväxt.
Även den ersättning som enligt en förpliktande bestämmelse i kollektivavtalet för tjänstemän inom byggnadsbranschen skulle betalas för restid som överstiger en och en halv timme skulle vid tillämpningen av APL betraktas som ersättning för kostnader för arbetsresor, även om ersättningen storlek bestämdes enligt tjänstemannens grundlön. Inte heller till denna del var det fråga om vederlag för arbete, utan ersättning för restid på arbetsresa.
Pensionsskyddscentralen konstaterade ytterligare, att kostnadsersättningskaraktären hos den ersättnng för arbetsresekostnader som arbetsgivaren betalade till arbetstagaren vid tillämpningen av arbetspensionslgarna utöver bestämmelserna om ersättningens skattepliktighet endast kunde grunda sig på bestämmelser i kollektivavtalet som var förpliktande för arbetsgivaren. Sålunda var det inte möjligt att till exempel i arbetsavtalet mellan arbetsgivaren och en enskild arbetstagare inte avtala om att en prestation som betalas till arbetstagaren och som ska tolkas som skattepliktig vid tillämpningen av arbetspensionslagarna utgör kostnadsersättning.