Tiivistelmä päätöksen sisällöstä
I fallet krävde kommissionen genom sin talan att gemenskapernas domstol skulle konstatera att Förbundsrepubliken Tyskland inte har följt sina skyldigheter enligt artikel 49 EG (fri rörlighet för tjänster). I sin talan ansåg kommissionen att Tysklands praxis att kontrollera förutsättningarna (till exempel övervakning i utgångslandet) före utstationering och det att endast arbetstagare som i minst ett år har varit anställda hos ett tjänstelevererande företag som är etablerat i en annan medlemsstat kan utstationeras utgör sådana hinder för friheten att tillhandahålla tjänster som inte kan vara berättigade enligt artikel 49 EG. I sitt avgörande anser EGD att omfattningen av förhandsövervakningen av utstationeringen sträcker sig över det som är nödvändigt för att nå målet gällande skyddet av arbetstagare. Enligt EGD kan en den föregående kontrollen, såsom de tyska myndigheternas praxis vid utstationering av medborgare i tredje land, inte vara berättigad på den grund att det är nödvändigt att försäkra sig om att utstationeringen skett lagligt; en sådan kontroll utgör sålunda en orimlig utväg i förhållande till de mål som Förbundsrepubliken Tyskland eftersträvar. EGD anser dessutom att kravet på minst ett års tidigare arbete i det utstationerande företaget bör betraktas som orimligt för att Förbundsrepubliken Tyskland skall nå sina mål. Inom EGD:s rättspraxis har redan tidigare ansetts att en lagstiftning som ställer ett villkor på sex månaders tidigare arbete överstiger det som man kan kräva i namnet av målet för socialt skydd av arbetstagare som är medborgare i tredje land.
Lainkohdat
EG-fördraget Artikel 49 Fri rörlighet för tjänster