EU-förordningarna om social trygghet kan tillämpas på arbete som sker utanför EU/EES-länderna eller Schweiz (nedan EU-länderna), om arbetstagaren under sitt arbete i ett icke-avtalsland är stadigvarande bosatt i ett EU-land och arbetar år en arbetsgivare som har sitt säte i ett annat EU-land. Detta gäller också situationer där en arbetstagare arbetar ombord på ett fartyg som för ett icke-avtalslands flagg.
Tillämpningen av EU-förordningen om social trygghet på arbete i icke-avtalsländer grundar sig på EU-domstolens avgöranden. EU-domstolen har tagit ställning till tillämpningen av EU-förordningarna i fråga om arbete som utförs utanför EU-området i bl.a. ett fall där två olika EU-länder försökte ta ut socialförsäkringsavgifter. Domar som utfärdats medan EU-förordningen om social trygghet 883/2004 (grundförordningen) varit i kraft är t.ex. C-631/17 SF mot Inspecteur van de Belastingdienst och C-372/20 QY mot Finanzamt Österreich. Medan den tidigare EU-förordningen om social trygghet 1408/71 var i kraft meddelade domstolen domarna C-60/03 Aldewereld och C-266/13 Kik.
Om EU-förordningen tillämpas på en arbetstagare som arbetar i ett icke-avtalsland, kan lagstiftningen om social trygghet i den stat där arbetsgivaren är etablerad eller i den stat där arbetstagaren är bosatt bli tillämplig. Enligt domstolens rättspraxis tillämpas lagstiftningen i det land där arbetsgivaren är etablerad på arbetsgivaren, om arbetstagarens situation har ett nära samband med det land där arbetsgivaren är etablerad. Om lagstiftningen om social trygghet i det land där arbetsgivaren är etablerad inte är tillämplig på situationen, tillämpas lagstiftningen om social trygghet i det land där arbetstagaren är bosatt på arbetstagaren med stöd av artikel 11.3 e i EU-förordningen.
EU-domstolen har inte utfärdat motsvarande domar om egenföretagare.
Mera
I målet Alderweld C-60/93 blev den i Nederländerna bosatta arbetstagaren utsänd utanför EU av en arbetsgivare som var verksam i Tyskland. Både Tyskland och Nederländerna krävde socialförsäkringsavgifter. Domstolen ansåg att bestämmelserna i EU-förordningens 1408/71 avdelning II om tillämplig lagstiftning kunde tillämpas på fallet. Eftersom arbetstagaren inte arbetade i sitt bosättningsland, hade Nederländerna inte rätt att ta ut socialförsäkringsavgifter, utan arbetstagaren var närmast anknuten till Tyskland, som var arbetsgivarens hemland. Tyskland hade alltså företräde i fråga om att ta ut avgifter inom EU-området.
I målet C-266/13 Kik arbetade arbetstagaren år 2004 på ett rörläggningsfartyg under Panamas flagg och utförde rörläggningsarbete på en tredje stats kontinentalsockel, internationellt vatten och kontinentalsockelzoner som tillhör Nederländerna och Storbritannien. Arbetstagaren var bosatt i Nederländerna. Arbetsgivaren var ursprungligen nederländsk, men blev senare schweizisk. Medan arbetstagaren arbetade åt den nederländska arbetsgivaren, var hen försäkrad i Nederländerna. När arbetsgivaren blev schweizisk, var arbetet detsamma, men arbetstagaren fick inte bli försäkrad enligt det lagstadgade systemet för social trygghet i Schweiz. Domstolen ansåg att EU-förordningen om social trygghet 1408/71 skulle tillämpas på personen i en sådan situation. Domstolen ansåg att lagstiftningen i det land där arbetsgivaren har var etablerad, Schweiz, skulle tillämpas i första hand, men eftersom arbetstagaren saknade möjlighet att omfattas av det lagstadgade socialförsäkringssystemet i Schweiz, skulle lagstiftningen i bosättningslandet, Nederländerna, tillämpas på honom.
I målet C-631/17 SF v. Inspecteur van de Belastingdienst arbetade en lettisk medborgare, som var bosatt i Lettland, hos en nederländsk arbetsgivare ombord på ett fartyg under Bahamas flagg. Medan arbetet pågick seglade fartyget på vatten utanför EU. Domstolen ansåg i målet att arbetstagaren skulle försäkras i den stat där han var bosatt och inte den stat där arbetsgivaren hade sitt säte, dvs. Nederländerna.
I målet C-372/20 QY vs. Finanzamt Österreich, som gällde familjeförmåner, ansåg domstolen att EU-förordningarna om social trygghet skulle tillämpas på en tysk biståndsarbetare som var bosatt i Tyskland och arbetade för en österrikisk arbetsgivare i Uganda. Före och efter arbetet i Uganda hade biståndsarbetaren en introduktionsperiod och en period återintegrering samhället i Österrike, och arbetstagaren och hennes familj hörde till en regional sjukkassa i Österrike. I målet ansåg domstolen att arbetstagarens situation hade en tillräckligt stark anknytning till Österrike, och österrikisk lagstiftning tillämpades på arbetstagaren med stöd av artikel 11.3 a grundförordningen.