Vilken lagstiftning om social trygghet som ska tillämpas på personer som rör sig mellan EU/EES-länderna och Schweiz (nedan EU-länderna) avgörs enligt bestämmelserna i EU-förordningarna om social trygghet. Att ett visst EU-lands lagstiftning om social trygghet tillämpas betyder att skyldigheten att betala lagstadgade socialförsäkringsavgifter för en persons arbete bestäms enligt den nationella lagstiftningen i EU-landet i fråga. Även personens rätt att få sociala förmåner bestäms enligt lagstiftningen i samma EU-land.

Det EU-land vars lagstiftning om social trygghet tillämpas bestämmer

  • vilka lagstadgade socialförsäkringsavgifter en anställd, arbetsgivare eller egenföretagare ska betala och under vilka förutsättningar
  • i vilka situationer och under vilka förutsättningar en person får sociala förmåner.

Tillämpningen av ett visst EU-lands lagstiftning om social trygghet ger alltså inte automatiskt rätt till förmåner från EU-landet i fråga, utan rätten till förmåner bestäms enligt den nationella lagstiftningen i landet.

När det fastställs vilket EU-lands lagstiftning om social trygghet som ska tillämpas på en person använder man i praktiken ofta begreppet ”försäkringstillhörighet” eller ”i vilket EU-land personen ska försäkras” i samma betydelse.

Principen om försäkring i ett EU-land

På personer som rör sig mellan EU-länder tillämpas alltid endast ett EU-lands lagstiftning om social trygghet åt gången. En person försäkras således alltid enligt lagstiftningen om social trygghet i endast ett EU-land. Detta innebär i praktiken att arbetsgivaren och den anställda eller egenföretagaren betalar lagstadgade socialförsäkringsavgifter och den anställda eller egenföretagaren får sina sociala förmåner enligt lagstiftningen om social trygghet i endast ett EU-land. Lagstadgade socialförsäkringsavgifter får inte betalas samtidigt till flera olika EU-länder.

Principen om försäkring i arbetslandet

På en person som arbetar i ett EU-land tillämpas i princip lagstiftningen om social trygghet i arbetslandet. Inom EU-området ordnas anställdas och egenföretagarnas sociala trygghet i regel i arbetslandet (principen om arbetsland = lex loci laboris-principen). Som arbetsland betraktas det land där personens arbete fysiskt sker. T.ex. vid distansarbete betraktas det land där arbetet utförs fysiskt som arbetsland, inte det land där arbetsgivaren har sitt säte.

Utgångspunkten är att de lagstadgade socialförsäkringsavgifterna betalas i arbetslandet. Detta innebär t.ex. att alla lagstadgade socialförsäkringsavgifter för en anställd som kommer till Finland från ett annat EU-land för att arbeta ska betalas i Finland genast från arbetets början. Om en anställd eller egenföretagare lämnar Finland för att arbeta i ett annat EU-land, ska den anställdas och eller egenföretagarens sociala trygghet i sin tur ordnas i enlighet med lagstiftningen om social trygghet i arbetslandet, och lagstadgade socialförsäkringsavgifter får inte längre betalas till Finland. I en sådan situation har den utlandsarbetande anställda, arbetsgivaren eller egenföretagaren en skyldighet att ta reda på hur de lagstadgade socialförsäkringsavgifterna ska skötas i arbetslandet.

När principen om försäkring i arbetslandet tillämpas på en anställd eller egenföretagare, är utgångspunkten att den anställda, arbetsgivaren eller företagaren  inte behöver ansöka om A1-intyg.

Mera

Exempel: Arbetstagaren bor utomlands och arbetar endast i Finland

En arbetstagare från Estland arbetar  i Finland anställd av en finländsk arbetsgivare och har inget A1-intyg från ett annat EU-land. Den finländska arbetsgivaren försäkrar sin estniska arbetstagare i Finland enligt Finlands lagstiftning.

Exempel:Egenföretagare arbetar i Finland

En person som är bosatt i Sverige bedriver företagarverksamhet i Finland i 3 månader. Personen är inte en utsänd företagare och har inget A1-intyg från ett annat EU-land. Enligt principen om arbetsland ska Finlands lagstiftning tillämpas på personen. Fastän finsk lagstiftning om social trygghet tillämpas på egenföretagaren,   kan företagarverksamheten inte försäkras  i Finland enligt lagen om pension för företagare (FöPL), eftersom en av förutsättningarna för att företagarverksamhet ska försäkras i Finland är att den ska pågå i minst 4 månader. Det innebär att finsk lagstiftning om social trygghet tillämpas på personen, men i och med tillämpning av nationell lagstiftning försäkras arbetet inte i Finland.

Exempel: Arbetstagare som bor i Finland åker utomlands för att arbeta för en utländsk arbetsgivare

En person som bor i Finland åker till Tyskland för att arbeta för en tysk arbetsgivare i fyra månader. Eftersom personen inte har en utsändande finländsk arbetsgivare, kan personen inte vara en utsänd arbetstagare eller få ett A1-intyg från Finland. Enligt principen om arbetsland blir tysk lagstiftning tillämplig. Personen ska tillsammans med arbetsgivaren vända sig till socialförsäkringsmyndigheten i Tyskland för att ta reda på hur arbetet ska försäkras i Tyskland.

Undantag från principen om försäkring i arbetslandet är

  1. Utsända arbetstagare
  2. Utsända egenföretagare
  3. Personer som arbetar i två eller flera EU-länder
  4. Offentligt anställda
  5. Personer som får en penningförmån
  6. Sjöfarare
  7. Flygpersonal
  8. Valrätten för extraanställda vid Europeiska gemenskaperna
  9. Undantag (dispens)

Se separata anvisningar om vilket EU-lands lagstiftning om social trygghet som tillämpas på dessa persongrupper.

Principen om försäkring i arbetslandet tillämpas inte på följande personer:

  1. Personer som får arbetslöshetsförmåner
  2. Icke-aktiva personer, familjemedlemmar
  3. Personer som är inkallade eller återinkallade till militärtjänstgöring eller civiltjänstgöring i ett EU-land

Personer som står utanför arbetslivet kan inte ansöka om A1-intyg. Personer som står utanför arbetslivet och som åker utomlands ska i första hand kontakta FPA, som i dessa situationer är behörig att avgöra vilken lagstiftning om social trygghet som tillämpas på personen.

Mera

Personer som får arbetslöshetsförmåner

En person som får arbetslöshetsförmåner med stöd av lagstiftningen i sitt bosättningsland i enlighet med artikel 65 i EU-förordningen om social trygghet 883/2004 (grundförordningen), omfattas av lagstiftningen i EU-landet i fråga.

Icke-aktiva personer, familjemedlemmar

På icke-aktiva personer, t.ex. en anställds eller egenföretagares familjemedlemmar som själva inte arbetar, tillämpas i princip lagstiftningen om social trygghet i personens bosättningsland. Denna bestämmelse i EU-förordningarna om social trygghet begränsar ändå inte andra bestämmelser i förordningen i vilka en icke-aktiv person garanteras förmåner enligt en eller flera andra EU-länders lagstiftning.

Personer som är inkallade eller återinkallade till militärtjänstgöring eller civiltjänstgöring i ett EU-land

På personer som fullgör militärtjänst eller civiltjänst tillämpas lagstiftningen om social trygghet i det EU-land där personen fullgör denna tjänst.

Principen om arbetsland tillämpas inte heller på följande grupper:

  1. Personer som får arbetslöshetsförmån
  2. Icke-aktiv personer, familjemedlemmar

Personer som står utanför arbetslivet omfattas i princip av socialförsäkringslagstiftningen i sitt bosättningsland. Personer som står utanför arbetslivet kan inte ansöka om A1-intyg. De ska främst kontakta FPA, som är behörig att avgöra vilken socialförsäkringslagstiftning som tillämpas på en person.

Mera

Icke-aktiva personer, familjemedlemmar

För icke-aktiva personer, till exempel familjemedlemmar till en arbetstagare eller företagare, är utgångspunkten att de försäkras i bosättningslandet. Denna bestämmelse i grundförordningen begränsar ändå inte förordningens andra bestämmelser, i vilka en icke-aktiv person garanteras förmåner enligt en eller flera andra medlemsstaters lagstiftning.

Personer som får arbetslöshetsförmån

En person som får arbetslöshetsförmåner med stöd av lagstiftningen i sitt bosättningsland i enlighet med artikel 65 i förordningen, omfattas av lagstiftningen i medlemsstaten i fråga.